Efter ett par år fick jag andra arbetsuppgifter. Under 1957-58 hade jag förmånen att på länsstyrelsens bekostnad få utbilda mig till landskanslist. Efter den utbildningen fick jag syssla med bl a körkort, yrkesmässig trafik och sjötrafik. Något år senare förordnades jag att tillika vara kommissionär på landskansliet med uppgift att biträda allmänheten genom att upprätta ansökningar m m.
Den 1 juli 1971 genomfördes en partiell omorganisation av länsstyrelserna. I anslutning till omorganisationen knöts jag som byrådirektör till en ny myndighet, som samtidigt inrättades och som fick namnet Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON).
1976 förordnades jag av statsrådet och chefen för dåvarande kommundepartementet att vara sekreterare i utredningen om organisationen av länsstyrelsernas planeringsavdelningar och administrativa enheter m m.
Efter drygt två års utredande återvände jag till min ordinarie tjänst på LON, där jag sedan var kvar till min pensionering 1991.
Under min tjänstgöring på LON ledde och medverkade jag i många olika projekt, som hade anknytning till eller betydelse för länsstyrelseorganisationen.
Strax före jul det år jag lämnade flottan gifte jag mig med en flicka från Roslagen som hette Kerstin. Vi hade sällskapat ett par år.
Men redan i slutet på 1960-talet innan vi flyttade fick familjen en ny medlem, som i rätt stor utsträckning kom att påverka vårt fortsatta liv under ett antal år.
Under sommarmånaderna vistades Kerstin och Monica på landet och jag for dit över helgerna med Roslagsbanan. Till en början fick vi disponera en liten stuga som svärmor ägde. Den var på 15 kvadratmeter och bestod av ett litet köksutrymme och ett vardagsrum.
Med tanke på odlingarna och eftersom jag alltid har tyckt om honung, beslöt jag att skaffa bin. Efter en kurs i biodling på ABF kände jag mig mogen att bli biodlare. Bikupa anskaffades och sattes upp på landet. Mitt första bisamhälle köpte jag via en annons i bitidningen. Jag hämtade samhället i en vägkorsning några mil utanför Uppsala. Samhället kostade 300 kronor och levererades i en låda med tät botten av trä och nät på översidan.
Mitt politiska intresse väcktes när jag träffade Kerstin. Hennes pappa var socialdemokrat och kommunfullmäktiges ordförande i hemorten. Under de kommande åren röstade även jag på socialdemokratiska partiet men det var först på 1980-talet, som jag blev aktivt engagerad i politiken.
I juli 1993 dog Kerstin. Nu är jag sedan 1995 sambo med Ulla-Britt, vars man gick bort 1991. Vi är bosatta i Haninge.
Arbetet
Den 10 oktober 1950 lämnade jag flottan och bosatte mig i Stockholm. Jag hade inga nämnvärda besparingar när jag lämnade flottan men jag hade fått en civilanställningsförsäkring, som gav mig ekonomiska möjligheter att bedriva vissa studier. Och min avsikt var att börja på navigationsskolan vid det kommande årsskiftet.
Men under tiden måste jag ha ett jobb för att kunna försörja mig. På arbetsförmedlingen blev jag anvisad ett arbete som extra vaktmästare på länsstyrelsen i Stockholms län. Den anställningen kom att bli avgörande för min framtid. Vid anställningsintervjun antydde landssekreteraren nämligen att det fanns möjligheter att utvecklas på länsstyrelsen. Det tog jag fasta på och övergav mina planer på navigationsskolan och ett fortsatt liv till sjöss.
Därmed hamnade jag åter på ruta ett, d v s jag var nybörjare igen precis som för sju år sedan när jag anställdes i flottan. Men med den väsentliga skillnaden att jag nu hade mognat, lärt mig att ta ansvar och fatta beslut. Jag hade också fått god träning i att vara arbetsledare.
I januari 1967 befriades jag från mina ordinarie arbetsuppgifter för att ingå i en arbetsgrupp, som hade till uppgift att lägga samman Överståthållarämbetet i Stockholms stad och Länsstyrelsen i Stockholms län till en myndighet. Sammanläggningen genomfördes i januari 1968. På den nya länsstyrelsen, som helt logiskt fick namnet Länsstyrelsen i Stockholms län, kom jag i fortsättningen att syssla enbart med organisatoriska frågor.
På tjänsterummetFritiden
Efter min anställning på länsstyrelsen ägnade jag under några år en stor del av min fritid åt att skaffa mig kunskaper som jag kunde ha nytta av på mitt nya arbete. På kvällarna läste jag olika ämnen vid Stockholms stads handelsskolor och Stockholms Handelsinstitut samtidigt som jag studerade andra ämnen via korrespondensinstitut.
Jag återupptog också den körkortsutbildning jag avbrutit i Karlskrona 1945. Körskolan hette Svea och låg i närheten av min bostad. Föreståndaren log snett när jag berättade att jag i princip var färdigutbildad. Jag ansåg mig bara behöva ytterligare några körlektioner. Å, nej! Föreståndaren var en bister man och krävde genomgång av teoriavsnittet, vilket kostade extra, och åtskilliga körlektioner innan han släppte fram mig. Men på uppkörningsdagen hade jag tur. Uppkörningen skedde på Östermalm i Stockholm. Jag hade övningskört på många ställen i stan men aldrig där. Men det gick utmärkt. Vi återvände till utgångspunkten och jag parkerade bilen på den svagt sluttande gatan ungefär en meter bakom en annan bil. Det gick ju bra sa besiktningsman och steg ur bilen och gick in på kontoret. Glad i hågen steg jag också ur bilen och slog igen dörren. Då började bilskrället sakta rulla för att stanna mot den framförvarande bilens stötfångare. Jag hade inte dragit åt handbromsen. Detta såg naturligtvis bilskoleföreståndaren, som kom fram till mig och väste i mitt öra: "Nu hade Du allt en jävla tur." Jag fick mitt körkort.
Vi bodde i en liten lägenhet på söder i Stockholm. Lägenheten hade Kerstin när vi träffades. Efter några år när vår dotter Monica hade fötts, försökte vi skaffa en rymligare lägenhet. Det var ont om bostäder i Stockholm på 1950-talet. Men till slut lyckades vi byta till en större lägenhet i samma hus, dock under förutsättning att vi själva kostade på reparation av lägenheten. Och det handlade egentligen inte om en vanlig reparation utan snarare om en helrenovering. Lägenheten hade under många år innehafts av en nyligen avliden släkting till värden. Det var en ungkarl, som enligt grannarna hade varit lite speciell. Vi träffade honom aldrig men enligt uppgift hade han varit författare och hade haft för vana att arbeta på nätterna och sova på dagarna.
När vi fick tillträde till lägenheten fann vi bl a spår efter en telefon i hallen, en avsliten kabel och fyra hål i väggen. En av grannarna berättade, att det hade blivit fel på författarens telefon. När televerkets reparatör en morgon hade ringt på och sagt sig vilja titta på telefonen, hade författaren ryckt loss telefonen från väggen och överlämnat den till reparatören med orden: "Varsågod här är den", och därefter stängt dörren.
Nåväl, värden lät riva ut vedspisen och satte in en ny fin gasspis, bytte alla värmeelement m m. Vi bekostade tapetsering och målning. Det var en stor kostnad för oss. Kerstin skötte hemmet och tog hand om Monica och min inkomst från länsstyrelsen var blygsam. Men hyran var förhållandevis låg och lägenheten blev mycket trevlig.
Här upplevde vi många glada och lyckliga stunder. Vi var bland de första i huset som skaffade TV. Redan år 1956 köpte vi vår första apparat. Den var av märket Philips och direktimporterad från Holland. Det var en förhållandevis liten men tung och kompakt apparat med 14 tums bildruta och en utmärkt skarp och fin svartvit bild. Vi hade mycket nöje av den och det hade också några av våra grannar och Monicas lekkamrater.
Vi kom att bo kvar i lägenheten i drygt 20 år. Det var först i början på 1970-talet som vi flyttade vi till en större lägenhet i ett nybyggt område inom samma församling.
Det var en engelsk springerspanniel, en tio veckor gammal tik som hette Mymlan. Hon blev naturligtvis bortskämd. Att ligga i sin egen korg var inte att tänka på. Nej, hon fick egen fåtölj i vårt sovrum. Det innebar ofta tidig väckning, ty vände man ansiktet ut mot rummet när det började ljusna fick man ofelbart dagens första hälsning bestående av en blöt hundnos i ansiktet. På nätterna snarkade hon våldsamt ibland. Men det gjorde ingenting för Mymlan tillförde så mycket annat positivt i våra liv.
När Kerstin började arbeta utanför hemmet skaffade vi en tomt och byggde ett fritidshus. Vi lade ner rätt mycket arbete och tid på att skapa en hyggligt stor köksträdgård, som vi senare kompletterade med ett drivhus.
Nästan all fritid tillbringade vi sedan i huset under såväl sommar som vinter. Kerstin arbetade i Stockholms stads skolor och var ledig under större delen av somrarna och då pendlade jag till och från arbetet. Omedelbart efter övergången från vänster- till högertrafik skaffade vi vår andra bil. Det var en SAAB med tvåtaktsmotor, som gick på oljeblandad bensin. I folkmun kallades biltypen för Djungeltrumma eftersom den puttrade och rök lite grand. Men bilen gick alldeles förträffligt och var bensinsnål. Det är en av de bästa och billigaste bilar jag haft.
Vår första bilaffär gjorde jag 1959. Den affären borde egentligen förbigås med tystnad men det finns skäl att nämna den, ty den blev anledningen till att det dröjde drygt tio år innan jag köpte bil igen.
Bilen var av fabrikat Morris Minor. Den var blank och fin med skinnklädsel. Tyvärr var motorn utsliten. I bästa fall kunde man komma upp i en hastighet på 60 km i timmen. Värmen fungerade aldrig.
Vi hade bilen på en allmän parkering ett par hundra meter från bostaden. En morgon när jag hämtade den fungerade inte bromsarna. Det visade sig att bromsledningarna var avklippta. Vid ett annat tillfälle ringde polisen hem till oss och meddelade att vår bil uppenbarligen var stulen. Den var tjuvkopplad och stod på en gata i Bromma. Polisen rådde oss att hämta den. Vi åkte dit och lyckades till slut få igång ekipaget. När jag skulle parkera den, lade jag i en hög växel och släppte hastigt kopplingen. Av den bärgningsfirma jag anlitade för att ta bort tjuvkopplingen, fick jag veta att bilmodellen var oerhört lätt att tjuvkoppla. Man flyttade helt enkelt en av säkringarna ett steg. Det tog tio sekunder.
Inför den kommande vintern avregistrerade vi bilen och ställde den hos en bonde på landet.
Vid den besiktning, som måste föregå inregistreringen på våren, konstaterade besiktningsman, att karrossen måste förstärkas på några ställen innan bilen kunde godkännas för trafik. Det blev en dyrbar reparation. På hösten lyckades jag sälja bilen. Den bilen beredde mig mycket bekymmer och kostade en hel del.
Drottningen var vingklippt och märkt med årets färg som var vit. Säljaren påstod att hon var mycket ljus. Jag fick ett intyg av honom och därefter lyfte han över lådan i min bil och försvann.
Det visade sig att drottningen var inte alls ljus utan mörk. Bina var fruktansvärt ilskna. Trots stövlar, jeans och långärmad skjorta under skyddskläderna fick jag massor av stick. Bina jagade mig bland buskarna på tomten. Till och med när jag var inne i drivhuset hade dom bevakning på mig och anföll när jag kom ut. Övriga familjemedlemmar tvingades hålla sig inomhus när jag hade varit inne i kupan. Grannens kattor, som brukade besöka oss varje dag, hade tidigare passerat till vår tomt via den plats där jag hade ställt bikupan. Kattorna gick numera en stor omväg när dom skulle besöka oss. Det rådde helt enkelt krigstillstånd på vår fastighet. Samhället svärmade tre gånger. 15 kilo honung lyckades jag trots allt klämma ur samhället. Teckningen av min biodlarmöda kan ses i ett större format genom att klicka här!
Året därpå köpte jag så tidigt som möjligt min första buckfastdrottning, som jag efter en del besvär lyckades sätta in i det ilskna samhället. Det var en härlig känsla när jag på hösten skulle invintra samhället. Inga bin flög upp när jag lyfte på täckbräderna och de som kröp upp på kanterna kunde jag lugnt fösa ned i lådan med bara händerna. Som mest producerade detta samhälle 110 kilo honung under en säsong.
Jag tillfrågades om jag ville ställa upp som representant för partiet vid val till kyrkofullmäktige i Högalids församling. Jag var inte speciellt intresserad av uppgifterna inom kyrkans område men eftersom jag skulle stå på sista plats på valsedeln, nr 23, ställde jag upp. Det är ingen risk att jag blir invald , tänkte jag. Men där gjorde jag en felbedömning. Partiet gjorde ett mycket dåligt riksdagsval men ett "kanonval" till kyrkofullmäktige och jag blev invald. Det visade sig att uppgifterna var intressanta. I många år var jag sedan ledamot både i kyrkofullmäktige och i kyrkoråd. Jag blev också utsedd till sekreterare i en stiftelse och en sommargårdsförening, som tillhörde kyrkan.
Högalidskyrkan ligger mycket vackert på västra Södermalm. Det är Stockholms enda kyrka med två torn. Den är byggd under åren 1917 - 1923 efter Ivar Tengboms ritningar. Högalid är en stor församling, som omfattar cirka 30 000 invånare, två stora sjukhus och tre servicehus för äldre.
I denna ståtliga byggnad konfirmerades vår dotter Monica. Hon tog sedan studenten i Södra Latin. Hon studerade
till en fil. kand. i kemi och biologi vid Stockholms och Lunds universitet. Därefter började hon en forskarutbildning i biokemi vid Karolinska Institutet i Stockholm.
Högalidskyrkan
År 1978 emigrerade hon till Canada och fortsatte sin utbildning vid McGill University i Montréal. Studierna ledde fram till en doktorsavhandling i biokemi, "DNA synthesis in Polyoma virus", som hon disputerade med vid Karolinska Institutet 1981 under ett tillfälligt besök i Sverige.
Monica 1982
År 1984 återvände hon till Sverige och bosatte sig på nytt i Högalids församling. Hon är numera bosatt i Roslagen några mil norr om Stockholm.
Ulla-Britt 1999
Designat av Kjell Närkhammar i juni 2000,ändrad 28 juni,12 oktober, 2 april 2001, 12 oktober 2004, 23 mars 2008, 1 november 2010.