FÖRSTA KAPITLET

Sjömansskolan

Det hade blivit kväll och var redan mörkt när tåget rullade in på stationen i Karlskrona en septemberdag 1943. Jag kom från en plats i Skåne som heter Toppeladugård och hade rest nästan hela dagen. Resan hade tagit lång tid på grund av dåliga tågförbindelser.
   När jag steg ner på perrongen stod där en mansperson i en snygg blå uniform och ropade:
- Blivande sjömansgossar ställer upp sig här bakom mig, fyra i bredd.
   Vi var många, säkert över hundra , som kommit med tåget från Malmö och som samlades bakom honom. Några var glada och högröstade. De hade styrkt sig under tågresan med sprit.
   Efter en stund satte sig processionen i rörelse. Marschen gick tvärs genom stan. Vid Hoglands park var det några ungdomar som ropade "kaniner" åt oss. Jag undrade för mig själv vad det betydde.
   Det tog ungefär 20 minuter innan vi gjorde halt framför en stor, gulaktig, rätt vacker byggnad. Det var kasern Trolle och det var i den Sjömansskolan var inrymd. Den skulle bli mitt hem under de närmaste åtta månaderna.

Kasern Trolle 2000
Huvudentrén på kasern Trolle år 2000

   Nu följde en omständlig procedur. Namn efter namn ropades upp och prickades av mot listor. Efter avprickning fick man ett matkort och en lapp där det stod skrivet ens personliga nummer och numret på det logement där man skulle bo.
   Jag fick nummer 1223 och skulle bo i logement nr 8. Det visade sig ligga på andra våningen i ett hus mitt emot det där uppropet skedde. Mellan de båda husen fanns en stor gård, som kallades för kaserngård.
   Från trapphuset i logementsbyggnaden kom man in i en bred korridor. På vänstra sidan i korridoren fanns fönster ut mot kaserngården och på den högra låg rum efter rum i en lång rad. Rummen kallades logement och hade nummer på dörrarna. Längst bort i korridoren fanns det tvättrum.
   Varje logement innehöll två rader med sängar i två våningar placerade med gavlarna mot väggarna, fyra i varje rad. Intill varje säng stod ett smalt plåtskåp. I änden på rummet fanns ett stort fönster och under det ett bord och några långa smala bänkar. Ovanför dörren satt en stor högtalarlåda. Det var hela inredningen.
   Det var inte bestämt i förväg vilken säng var och en skulle ha utan det var fritt fram att välja. De mest erfarna och lite större pojkarna tog för sig och bestämde vilken säng de skulle ha, några vid dörren och andra vid fönstret. Vi som var mindre till växten, oerfarna eller ovana vid att hugga för oss fick ta vad som blev kvar.
   Jag valde en undersäng mitt i rummet. Är det så här man ska bo, tänkte jag och såg ut över alla sängarna och lyssnade på stojet från grabbarna. Vi är sexton stycken och jag känner inte en enda. Men killen, som har slafen ovanför mig, verkar ju trevlig; Georg heter han visst. Och sån tur att Lasse, som jag träffade på tåget, fått samma logement som jag. Han är kul och vi kan nog komma att trivas tillsammans.
   Klockan 22.15 kom en befälsperson in på logementet och sa:
- Klockan 22.00 ska det var mörkt och tyst på logementena.
Därefter släckte han helt sonika ljuset trots att alla inte låg i sina sängar.
   Jag var inte bortskämd med att ligga mjukt på nätterna. Men madrassen i den här sängen var det hårdaste jag träffat på: en stor gråbrun säck, stoppad med halm, hård som sten och bullig. Men sedan jag väl kommit underfund med hur jag skulle ligga på den för att inte rulla av, var den faktiskt ganska vilsam.
   När jag låg där och var nära att somna, började jag fundera på hur jag hittills haft det under mitt 16-åriga liv. Jag kom från den skånska landsbygden, var född utom äktenskapet och uppfostrad av mina gamla morföräldrar, som båda var födda kring 1860-talet.
   Sedan morfar dog hade jag i princip varit tvungen att ta hand om mig själv. Det senaste halvåret hade jag varit anställd som lantbrukselev på ett gods som ligger inåt landet mellan Malmö och Lund. Dessförinnan var jag dräng på ett par ställen.
   För en dryg månad sedan tog jag värvning vid Sjömansskolan i Karlskrona. Jag var inte speciellt intresserad av det militära livet. Visserligen hade jag varit med i hemvärnet, men det berodde nog mest på att alla mina kompisar var med. Det var inte heller händelserna i Europa, där kriget rasade för fullt, som motiverat mitt beslut.
   Nej, det fanns två enkla skäl. Jag hoppades kunna skaffa mig en utbildning via flottan. Inspektorn på godset hade tipsat mig om den möjligheten. Det hade också utlovats i det prospekt jag fick innan jag tog värvning. Och jag ville slippa lantbruksarbetet som jag avskydde.
   Nu börjar mitt nya liv, tänkte jag och det kändes nästan högtidligt. Nu är jag inte längre bonddräng utan sjömansgosse. Sen tog tröttheten över och jag somnade trots stojet på luckan.

2

Tidigt på morgonen hördes buller i korridoren och någon minut efter halv sju slets dörren upp till logementet och en karl vrålade:
- Purr ut överallt! Alle mans bäddning, tvättning och klädsel. Samtidigt började det komma musik ur högtalaren ovanför dörren.
   Efter ungefär en kvart kom en man i uniform in på logementet. På kavajens ärmar hade han två guldgaloner i vinkel.
- Jag är styrman Danielsson, sa han. Alla ska ut i tvättrummet och vaska sig och det ska ske med naket överliv.
- Jag har redan tvättat mig, sa Jonsson.
Styrmannen stegade bort till honom och tog ett rejält tag om hans nacke och granskade noga halsen.
- Du är inte riktigt ren om halsen kanin. Ut i tvättrummet!
   Jag förstod att det var en markering från styrmannens sida. Jonsson hade faktiskt varit i tvättrummet. Styrmannen använde också det där ordet "kanin"som någon ropat åt oss när vi marscherade genom stan.
- Vet du vad "kanin" betyder? frågade jag Georg.
- Javisst! kanin eller niffel kallas en sjömansgosse under det första året.

Styrmannen talade om var matsalen fanns och att den öppnade klockan 07.00. För att få mat måste man ha med sig matkortet som delats ut vid ankomsten.
   Vi skulle vara tillbaka på logementet klockan 08.00 och då skulle sängarna vara bäddade.
   Matsalen låg i källarvåningen i samma hus som logementena. Det var kö i dubbla led hela trappan ned till matsalen.Vid ingången stod en värnpliktig och släppte in några i taget, så att personalen hann med att lägga upp gröt och dela ut smör och mjukt bröd till var och en. Han gjorde också ett klipp i matkortet och markerade på så sätt dag och måltid. Det gick alltså inte att äta samma mål en gång till.
   Jag hade sällskap med Lasse till matsalen . Det var en ljushårig, glad och kvicktänkt kille. När jag första gången såg honom på tåget tyckte jag han såg snäll ut och därför började jag prata med honom. Han var från Malmö och som stadsbarn var han van att röra sig där det fanns mycket folk.
   Han var betydligt mera försigkommen än jag och ganska fräck, tyckte jag, när han fixade en extra portion av både gröt, mjukt bröd och smör av flickorna vid serveringsdisken. Vi hann precis lagom tillbaka och bädda våra sängar innan styrman kom. Han granskade samtliga sängar och pekade på en av dem som ett bra exempel på hur det skulle se ut.
- Jag återkommer om tio minuter och då ska sängarna vara ombäddade, sa han och gick.
   När han kom tillbaka brydde han sig inte om att titta så noga på sängarna. Han berättade att han var vår lärare i de militära ämnena och att han skulle göra sjömän av oss.
   Det visade sig att vår grupp haft tur. Syrman Danielsson hade varit skeppsgosse liksom de flesta av våra militära lärare. Det var en bredaxlad, kraftig person och mycket kunnig. Vi kom snart underfund med att den bestämda och tuffa stil han visat i början bara varit ett sätt att sätta sig i respekt. I själva verket var han en omtänksam och fin person, som blev mycket omtyckt av oss alla i gruppen. Han var krävande men aldrig ojust, hade inga favoriter och körde inte med någon.
   Den som var ouppmärksam eller av andra skäl behövde tillrättavisas tog han i nacken med ett speciellt grepp och nästan lyfte från golvet. Men det var inte ofta det behövdes, ty hans ledarskap var naturligt och självklart. Under tiden som vår lärare blev han befordrad till flaggstyrman. Efter några år fick jag veta att denne fine man gått ett dystert öde till mötes.
   De följande dagarna fylldes med exercis och information av olika slag. Exercisen gick ut på att lära oss marschera. Det skedde på den stora kaserngården. Vi var ungefär 300 nyinryckta grabbar, som var indelade i ett stort antal grupper. Varje grupp övade för sig. Kommandoorden skallade från de olika gruppledarna och ekade mellan husen. Det var ett otroligt oväsen och dammet yrde om fötterna på oss.
   Vi hade fortfarande civila kläder. En del hade kostym, slips och krage, några gick i skjorta och jacka eller andra ytterplagg. Det måste ha varit en dråplig syn för den som kanske just då stod på andra våningen och tittade ut genom expeditionens fönster. Efter en knapp vecka hade vi lärt oss så mycket att vi kunde gå någorlunda i takt, göra höger, vänster och helt om. Då blev det dags att lämna den civila klädseln.
   
   Vi marscherade gruppvis genom stan till Stumholmen för att hämta ut sjömanssäcken som det hette, d v s vi fick hämta våra uniformer, underkläder, mössor, skor, stövlar etc. Allt skulle packas i sjömanssäcken. Den bestod egentligen av två säckar, en vit mjuk säck för underkläder och permissionsuniformen och en större yttersäck av grovt impregnerat tyg.
   Packningsschemat var enkelt: skor, arbetskläder och i sinom tid smutstvätt i botten på den stora säcken och därefter den vita med resten. De få hygienartiklar och personliga saker man ägde skulle placeras överst i den vita säcken eller ovanpå den.
   Yttersäcken knöts ihop genom att en metallsprint träddes genom ett antal metallförstärkta hål i säckens överkant. I sprinten fanns ett hål där man kunde sätta ett hänglås.
   Det gick ganska fort att plocka ihop en sjömanssäck. För varje gosse fanns en persedelförteckning med uppgifter till ledning för den personal som lämnade ut kläder och skor. Förteckningen byggde på de uppgifter som antecknats vid inträdesprovet inför anställningen. Vi fick kvittera vad vi fått ut och fick också en kopia av förteckningen.
   Vid uppställningen för återmarsch talade styrmannen om att vi nu var ansvariga för varenda pryl i säcken. Förlust av något innebar avdrag på lönen tills persedeln var betald. Brister i sjömanssäcken kunde också få betydelse för betyget, så det gällde att "hålla i grejorna", som han sa. Inventering kunde förutses då och då.
   Vi slapp i alla fall bära säckarna genom stan till kasernen. När var och en märkt sin säck, lastades säckarna på en bil.
   Vid återkomsten till kasernen beordrades "Allemans bad". I södra änden på kaserngården fanns en stor byggnad, som bl a innehöll gymnastiksal, duschar och en liten bassäng. Här skedde badet och efter det fick vi byta våra civila kläder mot de militära.
   Till min glädje fann jag att personalen på förrådet gjort ett bra jobb när de plockade ut kläderna åt mig. De passade perfekt.
   De civila kläderna stoppade vi i befintligt skick i en säck som märktes med nummer och namn. Min fina bruna sommarkostym fick jag inte återse förrän fyra år senare.

Till varje logement lämnades ut ett antal trådrullar och nålar. Jag fick nu anledning "förbanna" det nummer jag fått. Numret skulle nämligen sys på strumpor, kalsonger, blåkragar och kypertkläder. Ja, alla kläder, som kunde bli aktuella att lämna till tvätt, skulle märkas med vars och ens personliga nummer.
   1223 är inget lätt nummer att sy, särskilt om man som jag aldrig använt nål och tråd. Jag avundades Strandberg som fått 1211. Han var ett par år äldre än de flesta av oss på logementet; det var en charmig grabb, mörk och ganska kraftig.
   Det blir ingen permission förrän allting är märkt, hade styrman sagt. Det fanns ytterligare ett villkor som skulle vara uppfyllt innan vi kunde släppas ut på stan.
   Det rådde hälsningsplikt så det var nödvändigt att kunna alla gradbeteckningar utantill, alltså inte bara flottans och kustartilleriets, nej alla. Det kunde ju hända att en sjömansgosse blev tilltalad av en överordnad och då var det viktigt att kunna svara korrekt, te x "ja, ryttmästare". Att bara svara, "ja", var otillräckligt. Svaret skulle åtföljas av vederbörandes militära titel.
   Jag fick en praktisk lektion i ämnet som jag inte glömde i första taget. Jag hade nämligen beordrats av styrman Danielsson att hämta en nyckel till ett övningsutrymme. Ivrig att vara till lags sprang jag till den expedition där nyckel fanns. Att springa var i och för sig självklart. All förflyttning skulle ske med språng om annat inte kommenderats.
   Jag knackade på dörren, öppnade och steg in. På expeditionen satt en för mig obekant styrman. Han stirrade på mig och utbrast:
- Vad gör du kanin? kommer du in oombedd? Ut och gör om entren!
- Ja, sa jag.
- Det heter inte "ja". Vad har jag för grad?
- Styrman!styrman.
- Nå, då så.
- Ja, styrman!repeterade jag och gick ut.
Knackade på dörren igen och väntade tills jag hörde ett kraftfullt:
- Kom in!
Steg in, gjorde ställningssteg och honnör, och sa: 1223 Hansson anhåller att få hämta nyckeln till artillerisalen.
- Är du alldeles förbannad kanin! Ska du ha mössan på dig inomhus? Ut och gör om det!
   Efter ytterligare en vända, då jag trots mitt uppjagade tillstånd kom ihåg att inte göra honnör då jag tagit av mig mössan, fick jag äntligen nyckeln och skyndade tillbaka till gruppen och styrman Danielsson. Han tittade på mig men sa ingenting om dröjsmålet. Han visste. Hans kollega var känd för att vara noga med disciplinen.

Äntligen var alla gradbeteckningar inlärda, kläderna var märkta och det var onsdag och första permissionsdagen. Onsdagar, lördagar och söndagar fick vi permission utom då vi var uttagna till vakttjänst. Det inträffade ungefär en gång i månaden. På onsdagar gick permissionstiden ut 23.30.
   Lasse och jag hade kommit överens om att gå på bio. Jag tyckte det kändes konstigt att vara klädd i uniform. Men det var ingen obehaglig känsla. Tvärtom! Uniformen var snygg. Jag var lika fin som alla andra sjömansgossar. Och framför allt jag var inte längre en skånsk bonddräng. Jag var flottist, jag hade ett mål. Det kändes bra.
   Det var första gången vi var på stan på egen hand. Vi var ute i god tid. I väntan på att filmen skulle börja promenerade vi fram och tillbaka på Ronnebygatan, promenadstråket i Karlskrona. Där låg biograferna Grand och Imperial. Där fanns också posten, apoteket, stadshotellet och en rad affärer.
   På kvällarna flanerade militärerna på Ronnebygatan i hopp om att kanske få se någon flicka. Och militärer var det gott om även denna kväll. Mest flottister och kustartillerister. En och annan underofficer i uniform på väg hem fick vi hälsa på, d v s sträcka upp oss och göra honnör. Officerare och underofficerare brukade undvika att gå på stan i uniform just på grund av hälsningsplikten. De var ju skyldiga att besvara hälsningarna från alla meniga och andra underställda som hälsade på dem.
   Efter filmen, som hette Gäckande skuggan, tog vi en ny promenad på Ronnebygatan. I hörnet av Borgmästargatan träffade vi Nisse och Georg, som berättade att de hade varit på bio i Konserthuset. Det fanns fem biografer i denna lilla stad. Förutom de nämnda fanns Skandia och Sirius.
   Efter några minuter kom två militärpoliser och uppmanade oss att cirkulera. Onsdagar och veckoslut fanns det patruller med militärpolis som höll ögonen på permittenterna. Karlskrona stad var på den här tiden praktiskt taget sprängfylld med militärer. Så fort det samlades mer än två uniformerade personer i ett gathörn eller på en trottoar, blev de uppmanade att skingra sig om militärpolisen upptäckte dem.
   På vägen hem till kasernen passerade vi korvkiosken nedanför torget på Borgmästargatan. Där kunde man köpa kupongfri varmkorv med bröd för 50 öre. Korven var mycket god men vad den var gjord av röjde aldrig korvgubben och det kanske var tur.
Ronnebygatan, vykort Rosenbom, vykort
Ronnebygatan på 40-talet Rosenbom
Karlskrona var ingen stor stad. Det var inte mycket som erbjöds militären på deras fritid. Sevärdheterna var få. För de flesta av oss sjömansgossar bestod nöjena i att gå på bio onsdagar och lördagar. I bland när vi fått avlöning gick vi på två föreställningar samma kväll. Någon gång kunde det hända att flottan visade vanlig spelfilm för egen personal i gymnastiksalen på kasern Sparre. Dessa föreställningar var gratis och välbesökta. Då och då hände det att en föreställning plötsligt avbröts . Ljuset tändes i lokalen och i högtalarna kom ett meddelande om att besättningen på viss angiven båt omedelbart skulle gå ombord. Sådana återkallelser förekom också på biograferna i stan.
   De flesta sjömansgossar var för unga för att gå och dansa. På mitt logement fanns ett par grabbar som var lite äldre, omkring 18 - 19 år. Strandberg var en av dem. Han gick ofta och dansade. Det fanns bara ett par dansställen i stan. Ett låg alldeles intill Frimurarhotellet och det var dit Olle gick. Stället ansågs inte vara helt respektabelt. Det var inga familjeflickor som gick dit.
   Jag och mina kompisar tillbringade i stället många lördagskvällar och söndagar på soldathemmet. Det var öppet för alla militärer men det var mest sjömansgossar som gick dit.
   I ett särskilt rum kunde man skriva brev i lugn och ro. Hemmet tillhandahöll brevpapper och pennor. Det fanns också olika spel som gästerna fick disponera utan kostnad och så fanns det naturligtvis en servering. Men det var inte nödvändigt att beställa något för att få vistas där och det var tur. Månadslönen var liten. 51 kronor och 90 öre i kontanter. Lönen betalades ut den 25 i varje månad via postgiro.
   Det var en oändlig kö på posten den permissionsdag som inföll närmast efter den 25. Vi sjömansgossar brukade få gå till en särskild kassa och bilda egen kö, som ofta slingrade sig ända ut på Ronnebygatans trottoar. Men det var ett nödvändigt ont för pengarna behövde man. Oftast var de slut redan omkring den 20 i månaden. I bland drygade jag ut kassan med ett besök på pantbanken. Min klocka var värd tio kronor på "Stampen". Men det kostade tolv att lösa ut den; det var en dålig affär.
   Vart tog pengarna vägen? Jo, de gick till tobak, fika, godis, biobiljetter och en och annan lott i de s k amerikanska lotterier som flitigt förekom på logementena.
   Ett sådant lotteri har 99 lotter, numrerade från 1 till och med 99. Lottens pris bestäms av det nummer som står på lotten. Med tur kan man alltså få tio lotter för 55 öre, d v s om man drar de första tio lotterna i nummerserien.
   Vinsten kunde bestå av en billig kamera, en klocka, en reservoarpenna eller liknande. Vid ett par tillfällen lockade arrangörerna med en grammofon som vinst. Men när den vinsten återkom för tredje gången insåg jag att det var något skumt med dragningen. Det var samma gäng killar som arrangerade lotteriet alla tre gångerna.

3

Så gick de första månaderna under intensiv utbildning på dagarna. Från klockan åtta på morgonen till halv fem på eftermiddagen. En timmes hård gymnastik stod på schemat varannan dag. Under den timmen fick vi bl a lära oss att brottas och i bland fick vi till och med spela handboll. Efter gymnastiken gällde det att snabbt duscha eller hoppa i den lilla bassängen och klä om till nästa övning. Denna brådska hade så när kostat en av oss livet.
   Via en spiraltrappa rusade vi ner från gymnastiksalen till omklädningsrummet, slet av dräkten och sprang in i duschen. Det gällde att vara bland de första eftersom antalet duschar var begränsat. En del föredrog i stället att springa ut i rummet bredvid och hoppa direkt i den lilla bassängen. Den här dagen fanns det inget vatten i bassängen och den gosse som kom först såg inte skyltarna i tid och hann inte heller hejda sig i hoppet, när han upptäckte att den var tom. Han föll handlöst ner i bassängen men klarade sig med en hjärnskakning.
   På kvällarna var det olika övningar eller simundervisning i badhuset på kasern Sparre. Att kunna simma, dyka från trampolin - även den högsta - och livräddning var ett måste som kontrollerades vid individuella prov.

Foto AB Almquist & Cöster
Badhusete på kasern Sparre

   Även tandläkarbesöken skedde på kvällstid. Vid mitt första besök sa tandläkaren sedan han undersökt mig:
- Hur fan kunde du bli antagen med den käften? Du har ju 27 hål!
Jag blev honom svaret skyldig.
Det blev många och jobbiga besök, ty tandläkarna var tuffa och bedövning var det inte så noga med alla gånger. Men jag hade genomlidit åtskilliga stunder med tandvärk så egentligen var jag ganska nöjd med att få tänderna lagade även om det var smärtsamt.
   Det gick förvånansvärt fort att anpassa sig till livet i sjömansskolan trots att disciplinen var stenhård. Oborstade skor, en knapp som saknades, slarvigt eller felaktigt knuten halsduk ledde ofelbart till en reprimand. Fotinspektion en gång i veckan. Åtta par nakna fötter på vardera sidan av sängraderna i logementet var en festlig syn. Inspektionen skedde under absolut tystnad och i givakt. I bland kom styrman strax före läggdags, d v s just innan ljuset släcktes, och kontrollerade att vi tvättat oss. Men det var egentligen onödigt på vårt logement för det fanns ett outtalat krav på renlighet bland grabbarna i gruppen.
   Fyra av pojkarna på logementet var ganska kraftiga och några år äldre än vi andra. Det var alltid någon av dem som angav tonen på logementet. En torsdagskväll råkade Nisse släppa sig. En av de stora grabbarna tänkte handgripligen kasta ut honom i korridoren men lät det stanna vid varningen att om det hände en gång till så skulle han åka ut. Han förkunnade också att Nisse i fortsättningen skulle heta Fjärten. Och det öknamnet fick han bära under hela kursen.
   Tillvaron på logementet var dock trots den nämnda episoden inte alls otrevlig. Tvärtom! Det var bra sammanhållning i gruppen. Mobbning förekom inte och inte heller osämja eller stridigheter mellan någon av grabbarna. Men det bildades också mindre grupper på luckan.
Georg, privat foto Lars-Gunnar, privat foto
Georg Lars-Gunnar
Lars-Gunnar, Georg, Fjärten och jag utgjorde en sådan grupp. Vi fyra höll ihop. Lånade pengar och småsaker av varandra, gjorde sällskap till matsalen eller marketenteriet. Och när jag gick på bio hade jag i regel sällskap med någon av dem.

4

I mitten på december månad skulle hela sjömansskolan genomföra en orienteringstävling. Ett par stora minsvepare skeppade i väg oss till en plats i Karlskrona skärgård. Vi hade delats in i mindre grupper och uppgiften bestod i att vi gruppvis skulle orientera oss tillbaka till Karlskrona på kortast möjliga tid.
   Strax före mål började jag blöda näsblod och var så trött att jag inte orkade springa längre trots att de andra i gruppen ömsom hotade och ömsom bad mig försöka en liten bit till. Till slut tog två av dem tag i mig, en på vardera sidan, och praktiskt taget släpade mig i mål.
   Jag lyckades få stopp på näsblodet men var helt slut och somnade ovanpå sängen direkt efter kvällsmaten. Jag har ett svagt minne av att jag klädde av mig och kröp ner i sängen redan vid halv niotiden. Jag vaknade på natten av att kudden var våt av blod. Näsan hade börjat blöda igen. På morgonen gick jag direkt till sjukan. Jag hade hög feber och kände mig urvissen. När doktorn kom och hade undersökt mig, sa han:
- På vilket logement ligger ni?
- Logement 8.
Han kallade på en av sjukvårdarna. Till mig sa han:
- Nu ska ni få åka ambulans till epidemisjukhuset. Ni har scharlakansfeber.
   Sjukvårdaren kom och fick order att rekvirera ambulans. Han skulle följa med mig till logementet, där jag skulle hämta mina toalettsaker, och sedan skulle han se till att logement 8 blev isolerat.

5

Epidemisjukhuset låg en bit söder om stan. Det var en byggnad i två våningar. På bottenvåningen låg barnförlamningsfallen och de kvinnor som hade scharlakansfeber. På andra våningen låg de manliga patienterna med scharlakansfeber. Jag placerades följaktligen på andra våningen och i ett stort rum med fyra sängar.
   I rummet fanns en enda person. När jag gjorde min entrè låg han och vinkande med ena armen. Det visade sig vara en inkallad flottist som hade legat där en vecka. Han hette Sandberg, kom från en stad i Norrland och hade varit till sjöss ett par år. När han blev inkallad höll han på att utbilda sig till radiotelegrafist, berättade han.
   Det var en gladlynt och humoristisk kille som ägde något så ovanligt på den tiden som en självuppdragande klocka. Eftersom han inte ville ha klockan på sig i sängen, låg han en stund varje dag med klockan i handen och vickade den fram och tillbaka för att på så sätt dra upp den. Det var det han höll på med när jag kom in i rummet.
   Vi hade fruktansvärt tråkigt. En scharlakanspatient fick inte stiga upp trots att febern släppt. Det var först när sänkan sjunkit till under 20 som det blev tillåtet att vara uppe. På salen fanns ingenting att läsa och ingen radio.
   Ett par dagar före julafton fick jag ett paket från mormor med bl a choklad, frukt, cigarretter och tio kronor. Mormor visste vad jag behövde. Men det blev likväl en trist jul.
   Epidemin spred sig och några dagar efter jul var vår sal fylld av flottister. Man hade till och med satt in en extra säng, så nu var vi fem på salen. Den sist anlände var en liten tunn sjömansgosse, som till råga på eländet hade tandvärk. Han klagade över detta en dag när doktorn gick ronden. Doktorn tillkallade en tandläkare.
   Det var uppenbarligen första gången den tandläkaren gjorde ett sådant "hembesök". När han kom konstaterade han att tanden behövde dras ut och att det borde ske med bedövning. Han hade tänger med sig men inget bedövningsmedel. Men han fann på råd. Han var ju på ett sjukhus och beordrade fram en etermask. Allt skedde på salen inför ögonen på fyra häpna medpatienter..
   Man sövde helt enkelt ner gossen utan andra instrument än en mask för näsa och mun och en flaska med eter. Vår doktor droppade eter på masken och sade till gossen att räkna. När han kom till 20 tystnade han. Och nu vidtog en märklig operation. Två sjuksystrar höll honom i sängen och tandläkaren började dra. Men det var tydligen inget bra sätt att bedöva med eter eller också hade doktorn lagt en för lätt bedövning, ty den stackars sjömansgossen skrek hela tiden. Tanden åkte dock ut och det blev inga andra komplikationer än rätt kraftiga blödningar ett par dygn.
   Vi var nu så många på salen att vi hade råd att gemensamt hyra en radio. Det kostade 15 kronor för en månad. Sandberg hade lyckats övertala ett av biträdena, en söt flicka som hette Berit, att ordna det. Hur man skulle bära sig åt för att desinfektera apparaten när den i sinom tid skulle återlämnas var det ingen som tänkte på. Man kunde knappast använda samma metod som för breven. De ströks med ett vanligt strykjärn.
    I slutet på min andra vecka fick jag det glädjande beskedet att sänkan hade gått ner till 18. Det var ungefär samtidigt som scharlakansfebern spritt sig till orter utanför Karlskrona. Ett par fall hade inträffat på ett sanatorium några mil från stan. Patienter därifrån fick inte blandas med övriga intagna på epidemin. De kvinnliga patienterna flyttades därför upp till den manliga avdelningen.
   Vår avdelning bestod av en lång korridor med några stolar och bord, smårum på höger sida och fönster på den andra sidan. Korridoren slutade med två stora rum. I det högra låg vi flottister och i det vänstra placerades flickorna. De var bara tre till en början men efter några dagar blev de fyra. Berit blev den fjärde patienten och det förvånade mig inte. Jag hade sent en kväll när jag var ute och rökte träffat på Berit och Sandberg ömt omslingrade i ett hörn.
   Ett par av flickorna hade liksom jag varit på epidemin någon vecka och fick vara uppe. Vi träffades i korridoren då och då. En eftermiddag kom en av dem fram till mig och sa:
- Vill du spela schack med mig?
- Ja, men jag kan inte spela schack.
- Det är inte svårt, jag ska lära dig.
Själv hade hon lärt sig av sin pappa, sa hon.
   Hon hette Siv, var blond, hade bruna ögon och var sexton år. Hon var naturlig och spontan på ett sätt som gjorde att jag glömde min blyghet. Det var lätt att prata med henne. Vad jag inte riktigt kunde förstå var att hon, som var så snygg, frågat just mig. Men hon fick verkligen en intresserad elev. Hon började lära mig hur pjäserna gick och när vi skildes hade vi kommit överens om att fortsätta nästa dag. Det blev inte bara nästa dag utan vi kom att vara tillsammans större delen av tiden varje dag. Och när jag gick och la mig på kvällarna längtade jag redan efter nästa dag. Jag var helt enkelt förälskad på riktigt för första gången i mitt liv.
   Efter kvällsmaten dröjde det ett bra tag innan någon av personalen visade sig på avdelningen. Den var sysselsatt med dem som hade barnförlamning, som krävde mycket tid. Siv som var betydligt djärvare än jag föreslog att vi skulle smita in i ett litet rum som användes för undersökningar. Det låg i slutet på korridoren strax före rummet där vi flottister låg.
- Titta genom dörrspringan, viskade hon, och håll utkik på glasdörren mot trapphuset så du kan se om syster kommer. Hon brukar gå in på expeditionen först. Kommer hon så går jag ut först, så kan du smyga ut efter en stund. Därefter la hon armarna om min hals och kysste mig. Det blev upptakten till några ljuvliga kvällar.
   Sivs idè om att hålla utsikt genom dörrspringan fungerade inte så bra när vi pussades. Men vi hörde när någon gick genom glasdörren till trappan och då gick det bra att kolla genom springan vem det var. Var det ett biträde som kom var det ingen fara. Var det syster gällde det att snabbt ta sig ut. Det kunde ju hända att hon behövde något från undersökningsrummet.
   Nästan en hel vecka varade lyckan. En stund varje kväll stod vi och kramades i mörkret. Vi hade tur. Ingen kom på oss. Våra oskyldiga kvällstunder fick emellertid ett hastigt slut av andra skäl. En morgon konstaterade läkaren vid ronden att jag nu var tillräckligt frisk för att skrivas ut. När vi skildes, Siv och jag, lovade jag skriva.

6

Jag tog spårvagnen till stan och anmälde mig på kasernen. Min vistelse på epidemin hade infallit under en period då utbildningen i princip legat nere eftersom lärarna haft jul- och nyårsledigt. Jag hade därför inte kommit nämnvärt efter i utbildningen utan kunde hänga med bra.
   Men jag hade maximal otur på ett annat sätt. Redan fjärde dagen efter min återkomst insjuknade en annan av gossarna på luckan i scharlakansfeber. Logementet blev isolerat på nytt. Mat, tallrikar och bestick ställdes utanför dörren i speciella kärl och backar. Ett av tvättrummen, där det fanns toaletter, reserverades för oss. För att följa med skolarbetet fick vi varje dag en lapp med uppgift om vad vi skulle läsa.
   För mig innebar isoleringen även ett annat problem. Jag hade räknat med att gå till soldathemmet och skriva brev till Siv redan på lördagen den veckan jag kom ut från epidemin. Men nu kom jag inte ut på stan och jag hade inget eget brevpapper. Det hade inte heller någon av kompisarna. Isoleringen skulle vara i 14 dagar men eftersom inga nya fall konstaterades, hävde läkaren isoleringen redan på lördagen den andra veckan och på eftermiddagen gick jag till soldathemmet och skrev till Siv och förklarade vad som hänt.
   Jag hade inte hennes hemadress utan satsade på att hon var kvar på sjukhuset och adresserade brevet dit. För säkerhets skull skrev jag avsändare på kuvertet. Det visade sig vara välbetänkt. Brevet kom tillbaka efter någon vecka. Hon var inte kvar på sjukhuset. Det var förargligt tyckte jag, men jag hade inga möjligheter att efterforska hennes adress. Både dagar och kvällar var fyllda av olika uppgifter.
   Vintern hade varit kall men i slutet på februari var isen borta. De stora roddbåtarna, de s k tiohuggarna (en stor båt som ros med fem par åror), låg i sjön. I ämnet sjömanskap ingick också rodd. Vi fick lära oss hantera de stora tunga årorna, d v s doppa dem i vattnet utan att stänka och skevra dem när de togs upp i luften. Kommandon som "överallt hal ut, överallt stryk, överallt ligg" etc satt efter en tid i ryggraden.
   En dag sa styrman:
- Nu pojkar ska vi ro runt Karlskrona.
Nu skojar han med oss tänkte jag. Inte kan man ro runt hela Karlskrona. Jovisst, det gick alldeles utmärkt. Men efter 45 minuter värkte armarna fruktansvärt och jag började få blåsor i händerna. Det gick inte att fuska. Styrman såg genast om man försökte maska och inte tog i med full styrka.
- Det här ska vi göra flera gånger, sa han. Ni måste träna upp både armar och händer. Det kommer ni att ha glädje av när ni mönstrar på Jarramas om några månader. Då kommer ni garanterat att få ont i händerna. Arbetet med tågvirket gör att skinnet spricker i händerna. Men ni ska få ett bra tips. Pinka på dem. Det läker såren och stärker skinnet.
   Det blev många roddturer runt Karlskrona med bättre och bättre tider. Under en av turerna stannade vi till vid Jarramas, som låg avrustad på den del av varvsområdet som kallades sjöreserven. Jag ingick i den grupp sjömansgossar som skulle få sin första sjökommendering på Jarramas. Jag tyckte hon såg ganska liten och ynklig ut där hon låg helt avriggad. Men hon ser nog annorlunda ut när master och rår kommit på plats, tänkte jag.
   Jag hade noga tittat på den stora modell av henne som fanns i ett vindsrum på sjömansskolan. Vid ett av dessa tillfällen pratade jag med Lasse om hur det skulle kunna bli.
- Tänk, om man åker på att jobba längst ut där, sa jag och pekade på stormastens översta rå. Om man trillar ner hamnar man ju på däck och slår sig fördärvad.
- Tror du det är bättre att trilla i havet? sa Lasse. Det gör man om man ligger långt ut på någon av de nedre rårna. Om det händer på natten är det kört. Först ska dom få stopp på henne. Sen sätta ut en båt och sen hitta en i mörkret. Det finns inga strålkastare på Jarramas. Hon har ju ingen maskin. Och förresten, det är inte säkert att någon hör om man trillar ner. Jag menar om det blir storm då hörs det väl inte om man skriker. Nej, då föredrar jag att trilla på däck, då har man i alla fall en chans att överleva.

Sista lördagen före sjökommenderingen hade Lasse och jag bestämt oss för att gå på bio. Vi tänkte gå på Konserthuset och se filmen Gasljus med Ingrid Bergman. Vi var där i god tid före sju-föreställningens början. Då såg jag plötsligt Siv bland besökarna i foajèn. Hon verkade vara ensam. Vänta här , sa jag till Lasse och trängde mig fram till henne.
- Hej! hur har du det?
- Nämen hej! jo, det är fint. Men jag är inte ensam. Min moster är med mig. Hon gick på toaletten för en stund sedan och kan komma när som helst. Ser hon att jag står och pratar med en flottist blir hon arg. Förresten varför skrev du inte?
- Jag skrev visst, men brevet kom tillbaka. Jag skulle just börja förklara hur det hängde ihop med brevskrivningen när Siv sa:
- Nu kommer hon. Hej då!
- Hej då!
Jag såg en elegant dam på väg mot oss. Hon betraktade mig som något som katten hade släpat in och sa till Siv:
- Kom, nu går vi och sätter oss!
Jag hann inte ens få Sivs adress.
- Vilken snygg tjej, sa Lasse, när jag kom tillbaka. Var har du träffat henne?
- På epidemin.
Och vilken klass det var på hennes morsa.
- Det var inte hennes morsa. Det var en moster, sa jag.
Visst var hon stilig men du såg inte vilken blick hon gav mig tänkte jag. Det skulle dröja några år innan jag träffade Siv igen.

   Start flottan Nästa kapitel


Designad av Kjell Närkhammar, uppdaterad 5 november 2000.