NIONDE KAPITLET

Jagaren Uppland

1

Uppland låg vid utrustningspiren på varvet i Karlskrona när jag embarkerade en solig dag i april 1950. Om stadsjagarna ansågs vackra, så var landskapsjagarna skönheter.Med sina väl avvägda proportioner och formfulländade linjer var Uppland en av de grannaste båtar jag sett i flottan.
   Hon var nummer två i den serie om fyra landskapsjagare som var planerade. Hon hade levererats den 15 november 1946 och var således bara drygt tre år gammal. Den första i serien hette Öland och hade blivit färdig ett år tidigare. De båda andra var under byggnad men deras namn var redan bestämt; Halland och Småland skulle de heta.
   Uppland var väsentligt större och kraftigare än en stadsjagare även om hon vid första anblicken hade stora likheter med en sådan.
    Med sin längd på 111 meter och bredd på elva meter kunde hon gott och väl mäta sig med de stora jagare, som stormakterna byggt på senare år. Högsta fart var 35 knop och bestyckningen bestod av fyra medelsvåra kanoner, åtta luftvärnskanoner, sex torpedtuber och sjunkbombfällare.

Uppland.Fotot utgivet av För Sveriges flotta

   Jag fick ett skeppsnummer som innebar att jag blev backlagsförman i en av manskapsmässarna. Då vi låg vid kaj eller till ankars och jag hade vakt tjänstgjorde jag som vakthavande underofficer och under strid var min drabbningsplats vid andra kanon.
   Här liksom på jagaren Norrköping bodde en del av underbefälet i samma mässar som manskapet i övrigt. Men mässarna på Uppland var mindre och varje mäss hade eget tvättrum. I den jag hamnade fanns en avbalkning, där jag och ytterligare några furirer hade våra britsar och skåp. I övrigt såg mässen ut som på andra båtar. Britsar i två våningar utmed sidorna, lådor under den nedersta britsen och skåp i mitten. Under dagtid var britsarna uppfällda och tjänstgjorde som ryggstöd när lådorna användes som sittplats framför de golvfasta borden. Vi var fyra furirer i min mäss. En var vapensmed och de båda andra var däcksfurirer; alla var yngre och obekanta för mig.
   Till min stora glädje lämnade vi Karlskrona och gick norrut redan på eftermiddagen samma dag jag kom ombord. Jag längtade efter Kerstin och hoppades att vi skulle gå direkt till Hårsfjärden.
   Det blev inte så utan vi låg till sjöss hela veckan och hade stridsutbildning och övade skjutning. Först sent på fredag kväll förtöjde vi i Vitså och då hade sista bussen till stan redan gått.Men efter lördagsrengöringen tog jag första bussen till Stockholm.

Jag hade blivit bortskämd med ledighet på Pia. Hon var ju ett slags depåfartyg och låg nästan alltid i hamn. Och jag hade kunnat vara tillsammans med Kerstin alla dagar utom då jag hade vakt. Men Uppland var ett stridsfartyg och där ombord gällde andra rutiner. Från måndag till fredag låg vi till sjöss och hade utbildning i strid och sjömanskap. Vi gick i regel till hamn först på fredagen och då vanligen till Hårsfjärden. Men i slutet på maj gick vi faktiskt till Stockholm och låg i Stadsgården över ett veckoslut. De två kommande veckosluten var vi som vanligt på Hårsfjärden men till midsommar skulle vi tillbaka till Karlskrona.
   Midsommar ville jag förstås fira med Kerstin i Stockholm, men det kunde jag glömma. Tänk om man hade ett vanligt jobb. Då var man hemma på vardagskvällarna och ledig över helgerna och kunde tillbringa dem var man ville. Innan jag träffade Kerstin hade jag aldrig ifrågasatt mina arbetsförhållanden. Den oregelbundna tjänstgöringen med vakt vissa dagar och förflyttningar till olika orter över helger och veckoslut ingick ju i jobbet. Var man i flottan var det en olägenhet man fick ta. Men nu hade fritiden fått en större betydelse. Helst av allt ville jag ju vara tillsammans med Kerstin alla kvällar och helger. När jag låg på Pia fungerade det bra under långa tider. Ja, inte under de stora helgerna förstås för då var det Karlskrona som gällde. Men i och med att jag hamnat på Uppland blev problemet så uppenbart.
   Ju mer jag tänkte på saken ju säkrare blev jag på att det egentligen bara fanns en lösning. Lämna flottan. Jag hade flera skäl till det.
   Kerstin var naturligtvis det viktigaste. Vi hade diskuterat saken. Men som den fina person hon var ställde hon inga krav på att jag skulle skaffa mig ett civilt jobb. Men vi tyckte båda illa om de ständiga skilsmässor, som anställningen vid flottan innebar.
   En annan sak var att jag inte längre hade kvar mina gamla kompisar. En efter en hade försvunnit och skaffat sig civila jobb. Varje ny sjökommendering innebar nya kolleger, som jag inte hade något annat gemensamt med än min yrkeskunskap.
   Och uppriktigt sagt började jag tröttna på att kuska runt Sveriges kuster och på livet ombord, som oavsett vilken båt jag var på, ganska fort blev enahanda. Jag var nu inne på mitt sjunde år i flottan och hade varit med om det mesta som underbefäl.
   Det var inte utan att jag också började känna mig lite udda när jag åkte spårvagn, promenerade på stan, gick på bio eller på dans i uniform. Kriget var slut sedan fem år tillbaka och det var inte längre så fosterländskt att uppträda i uniform.
   Jag kom också mycket väl ihåg den rekommendation jag fick av flaggstyrmannen som tog hand om mig när jag återvände till flottan efter mitt korta mellanspel som civil för drygt två år sedan. Nu borde jag vara berättigad till det ekonomiska stöd vid övergång till civil verksamhet, som han talat om.
   Allt detta gjorde att jag bestämde mig för att lämna flottan. Men jag tänkte inte överge sjömanslivet definitivt. Jag skulle ta avsked från flottan, försöka få ett extra jobb i Stockholm under hösten och sedan söka in på navigationsskolan efter nyår. Jag hade nu så lång tjänstgöringstid till sjöss som krävdes för inträdet på skolan. När jag väl fått min examen därifrån skulle jag definitivt bestämma vad jag skulle göra i framtiden.
   När vi kom till Karlskrona sa jag upp mig. Jag fick beskedet att jag skulle ligga kvar på Uppland under de månader, som uppsägningstiden varade.

2

Efter en hel månad i Karlskrona under sommaren, gick vi den 17 juli äntligen ut och styrde söderöver mot Öresund och västkusten.
   Kungsbackafjärden blev inte helt oväntat den första anhalten. Dagen därpå ankrade vi på Älgöfjorden, som är en fortsättning på Marstrandsfjorden; därifrån fortsatte vi samma dag norröver och utförde fartprov. Under natten låg vi till ankars på Gullmarsfjorden utanför Lysekil och över veckoslutet i Smögen.
   Från Smögen gick vi på nytt till Gullmarsfjorden och därifrån startade vi en kort utlandsresa, denna gång till Färöarna.
   Vid de divisioner fartygschefen hade på förmiddagen inför resan rekommenderade han oss att ta de sjösjuketabletter, som ett företag gratis ställt till vårt förfogande. Han skulle själv ta en, påstod han.
   Jag tyckte det var ett utmärkt sätt att genom praktiska prov ta reda på vilken effekt de hade. Och förutsättningarna för testet var alldeles utmärkta. Det blåste nämligen halv storm.
   Vid redovisning av sjögång i loggboken använder man en sifferskala mellan 1 och 8; siffran 5 står t ex för "Mycket hög sjö" och 8 för "Mycket svår sjö." I loggboken denna dag finns som mått på sjögången antecknad en 6:a. Det var alltså "Grov sjö."
   Jag hade inte varit sjösjuk på flera år och hittills klarat mig bra även på Uppland. Men nu åkte jag dit med besked.
   Jag är övertygad om att det var tabletten jag inte tålde. Varför skulle jag annars bli så fruktansvärt sjösjuk som jag blev. Det hade blåst tidigare men då hade jag klarat mig utmärkt och Uppland hade ju varit till sjöss varenda vecka, utom den där senaste månaden i Karlskrona.
   Nåja, sjösjuka går snabbt över när man kommer in i lugnare vatten. På förmiddagen nästa dag ankrade vi utanför Thorshamn på Färöarna.

3

Färöarna ligger i Atlanten mellan Skottland och Island. Ögruppen tillhör Danmark men har ett visst självstyre. Färingarna har eget modersmål, färöiska, och har danska som andraspråk. Ögruppen är cirka elva mil lång och sju och en halv mil bred. Thorshamn är den största staden. På 1940-talet var ungefär 8 000 bosatta där, d v s ungefär en tredjedel av öarnas befolkning.
   Under andra världskriget var Färöarna i praktiken självständiga. När tyskarna ockuperade Danmark, besatte engelsmännen ögruppen. Därigenom kom Färöarna att spela en roll även för Sverige, nämligen i det diplomatiska och politiska spel som följde på engelsmännens kapning av de fyra jagare som Sverige köpte i Italien 1940.
   Rustningsindustrin i Sverige hann inte med att uppfylla beredskapens alla krav utan en del krigsmateriel fick köpas utomlands. Sålunda tecknade Sverige i januari 1940 kontrakt med Italien om köp av fyra jagare av två olika typer. Svensk besättning skulle segla hem dem. Flaggskiftet ägde rum den 23 mars 1940 och den 18 april lämnade jagarna Italien.
   Enligt planerna skulle de vara i Sverige den 10 maj men först två månader senare ankom de till Göteborg. Anledningen till detta var att en brittisk flottstyrka krävde att få beslagta dem. Engelsmännen antog att jagarna annars skulle komma att falla i tyskarnas händer.
   Befälhavaren Torsten Hagman krävde att få kontakt med svenska regeringen, vilket vägrades. Han fick också veta att han skulle hindras med våld från att använda radion. Han vägrade låta fartygen beslagtas men accepterade att gå till brittisk hamn och hamnade då på Färöarna. Efter en tid löstes konflikten och jagarna kunde fortsätta till Sverige, där de fick namnen Puke, Psilander, Romulus och Remus.
   Jagarbesättningarna hade verkligen min medkänsla, ty Färöarna är den mest ogästvänliga plats jag besökt. Jag tänker då inte på människorna utan på klimatet och naturen.
   På högsommaren går temperaturen upp till så där 11 á 12 grader på dagen. Luftfuktigheten är hög och det förekommer rikligt med dimma. Cirka 250 dagar om året faller det någon form av nederbörd, huvudsakligen regn.
   Naturen är mäktig. Höga klippor stupar brant i havet. Fågellivet är rikligt, huvudsakligen sjöfågel. På håll ser öarna gröna ut men de är helt kala. Det gröna består av gräshedar och ljung. Det fanns ingen naturlig träd- eller buskvegetation på öarna. Befintliga träd i parker och annorstädes var planterade. Nej, den här platsen tyckte jag inte om.
   Anledningen till vårt besök var att på Sankt Olofdagen överlämna ett bibliotek som gåva från Svenska staten. Eskadern bestod av tre fartyg: kryssaren Tre kronor, jagaren Uppland och jagaren Öland.  Tre kronor, tidnigsklipp
   I fyra dagar låg vi där - torsdag till och med söndag. Varje dag var lika grå, fuktig och trist som den föregående. Men för färingarna var det fest. I tre dygn brukade man hålla i gång och festa i anslutning till Sankt Olofdagen, sas det.
   Någon offentlig försäljning av alkohol förekom inte på öarna. Färingarna ordnade det på sitt eget sätt. Var och en beställde den sprit han eller hon behövde genom någon av fiskebåtarna, som tog hem den skattefritt från Skottland eller Danmark. Och sprit saknades synbarligen inte. Det är möjligt att restaurangerna serverade sprit. Jag vet inte för jag besökte ingen och jag såg förresten inte heller någon.
   Stan var backig med ganska smala och smutsiga gator. Biltrafiken var obetydlig. Bebyggelsen bestod av låga, gråa och vindpinade hus. På mig gjorde stan ett kalt och torftigt intryck. Vädret bidrog säkert till den negativa bild jag fick av öarna. Det regnade och var kallt mest hela tiden de båda gånger jag var i land.
   Vid första besöket köpte jag en liten tallrik som visade arkipelagen med de olika öarna i form av påklistrade glasskärvor. En ganska originell souvenir.
   Jag drack en kopp kaffe på ett kafé. Förmodligen var kaffet fortfarande ransonerat för det smakade surrogat. Färöiska var omöjligt att förstå och engelskan var det dåligt med trots den brittiska ockupationen under nästan hela kriget.
   Andra besöket skedde på lördagen då vi skulle tävla mot färingarna i kapprodd. Vårt lag bestod av ett gäng från Tre kronor som skulle ro en av kryssarens livbåtar, jag tror det var en åttahuggare (åtta roddare). Färingarna hade en lättare båt och var färre roddare. Sträckan var cirka 500 meter och det blåste ganska kraftigt. Jag var en av dem som tittade på.
- Det blir en lätt match för oss, sa jag.
- Ja, det där klarar vi utan vidare.
Men oj vad vi bedrog oss.
Färingarna formligen flög över vattnet. Vår båt från Tre kronor hade inte en chans. Den kom i mål många meter efter färingarnas.
Min behållning från besöket på Färöarna inskränkte sig till tallriken jag köpt i land, de skattefria tobaksvaror, som var och en fick köpa ombord vid utlandsresa, och en pokervinst på 130 kronor.
   Sedan jag träffat Kerstin ägnade jag fritiden ombord åt att spela kort, läsa och skriva brev. Jag var med i ett gäng underbefäl som spelade poker om pengar. Det handlade för det mesta om små belopp.
   Jag kände sannerligen ingen saknad när vi lämnade Färöarna. Snarare en lättnad då jag såg öarna försvinna i dimman. Här skulle jag verkligen inte vilja bo, tänkte jag.
   Nästa destination var Göteborg. Men det blev bara en kort visit den här gången. Redan efter ett dygn gick vi söderöver och på kvällen ankrade vi utanför Ven.

4

Följande dag - fredagen den 4 augusti - styrde vi mot Köpenhamn och förtöjde på eftermiddagen vid Langelinie. Fem dagar skulle besöket vara. Jag hade tur och var vaktfri hela helgen.
   På lördagen gick jag i land och köpte ett vackert silverarmband till Kerstin och gjorde ett kort besök på Tivoli. Jag återvände ombord tidigt för nästa dag hade jag tänkt åka över till Skåne och hälsa på mormor och skulle starta tidigt på morgonen.
   Men Hans Majestät Konung Fredrik IX satte stopp för min ambition att starta tidigt. Man hade nämligen upptäckt att han var på väg in till Köpenhamn med Dannebrogen och skulle komma att passera oss. Redan klockan 08.00 blåstes divisioner och besättningen kommenderades att "mana reling" när Dannebrogen passerade och det tog en stund.
   Tre kvart senare än beräknat kom jag i alla fall i väg, tog färjan över till Sverige och därefter bussen till Genarp.
   Samhället hade inte förändrats mycket under de sju år som gått sedan jag lämnade orten. Det var ett typiskt villasamhälle med en- och tvåvåningshus på båda sidor om en väg, som gick genom hela samhället. Några hus hade kommit till men det var också allt. Jag fick en känsla av att vara förflyttad till Vilda Västern såsom den beskrevs i vissa filmer.
   På min väg till ålderdomshemmet passerade jag kaféet och såg att de fåtaliga gästerna tittade på mig. Jag var ju i uniform. Ja glo ni, tänkte jag. Den enda person i Genarp som visar sig i uniform är väl polisman Larsson, kan jag tro, om han nu är kvar. Så hette i alla fall den polisman, som utfärdade intyget att jag inte var straffad när jag skulle värva mig.
   Det var förresten samme polis som en gång tog mig och min kusin för att vi åkte två på en cykel. Jag var väl då mellan åtta och nio år och Anselm, som min kusin hette, var två år äldre. Han cyklade och jag satt på pakethållaren. Vi hade badat och var på väg hem på den krokiga vägen utmed Häckebergasjön när vi i en tvär sväng plötsligt mötte polisen, också han på cykel.
- Stopp! pågar, skrek han, hoppade av cykeln och fortsatte: Ni är för unga för att cykla två på en cykel. Han berättade för oss vilka regler som gällde. Jag minns att han slutade med att säga:
- Gör inte om det där. Men det var allt jag kom ihåg. Jag var förskräckligt rädd, ja, så rädd att jag till och med pinkade på mig.
   Mina morföräldrar hade skött min uppfostran alldeles utmärkt. Men en sak blev fel. De skrämde mig med polisen. Om du inte är snäll, sa de, kommer polisen och tar dig. Det hade jag hört många gånger och jag var fruktansvärt rädd för polisen.
   Jag hade nu kommit så långt i min promenad att jag såg ålderdomshemmet där min mormor bodde. En lång, låg tegelbyggnad som låg lite avsides, liksom utslängd för sig själv i det platta landskapet. Mormor blev glad när jag hälsade på. Hon tyckte jag var stilig i min uniform. Vid tidigare besök hade jag lagt märke till att personalen uppskattade när jag hälsade på. Så även denna gång. När det blev dags för kaffe fick vi in en bricka med kaffe och kakor till oss båda. Jag berättade för henne om Kerstin och att jag tänkte sluta i flottan och bosätta mig i Stockholm.
   Det var ett bra ålderdomshem mormor var på. Hon hade varit där lika länge som jag varit i flottan. När mormor kom dit var hon 77 år men ville till en början ändå hjälpa till i köket. Och det fick hon. Inte för att jag tror det behövdes utan för att hon önskade det. Personalen var omtänksam och tyckte om sina gäster; det hade de bevisat förr när jag fick ligga kvar över en natt. Nu kom de in även med middagsmat på en bricka åt oss.
   Jag lämnade mormor lagom för att hinna med sista bussen till Malmö.
   Innan jag tog båten tillbaka till Köpenhamn, tog jag en promenad längst ut till piren och tittade på trafiken i Öresund. Ända sedan jag låg i Hälsingborg och Viken med hjälpvedettbåt 274 hade jag fascinerats av Öresund.

5

Efter fyra dagar i Köpenhamn gick vi till Malmö. Vi låg några timmar på redden. Jag antar att det hade med tullen att göra för sen fortsatte vi direkt till Karlskrona.
   Nu blir det Stockholm här näst tänkte jag; men så blev det inte alls. Den följande helgen plus ytterligare en dag stannade vi i Kalmar.
   Men efter mer än två månader förtöjde vi äntligen vid jagarbryggan i Märsgarn. Det var torsdagen den 17 augusti och jag var bland de första som gick i land. Två månaders längtan var strax över. Nu rörde det sig bara om timmar innan jag skulle få se henne igen, min Kerstin, som betydde så ofantligt mycket för mig.
   Den här kvällen var hennes bror på tillfälligt besök. Det var första gången vi träffades. Han höll på att utbildas till reservofficer och bar kustartilleriets kadettuniform. Liksom sin syster såg han bra ut och gav ett mycket positivt intryck. Han uppträdde självsäkert och hade stil. Uniformen klädde honom perfekt.
   Jag gick i land alla kvällar vi låg på Hårsfjärden. Under vistelsen i Karlskrona och Kalmar hade jag tagit många vakter så nu kunde jag byta bort de flesta av mina. Och när de var slut, bytte jag mot kommande vakter i Karlskrona och andra hamnar.
   En tisdagskväll träffade jag Erik på bussen in till stan. Han låg fortfarande på Pia, som anlänt från Karlskrona samma dag.
Han berättade att han träffat en ny tjej i Karlskrona. Hon ska komma upp till Stockholm endera dan. Han såg förtjust ut och fortsatte: Kan inte du och Kerstin komma över till oss på lördag så bjuder jag på kräftor?
- Det vore kul. Men det går inte för då ska vi gå på sommarrevyn på Odeonteatern. Kerstin har skaffat biljetter; men kanske nästa lördag om det går bra.
- Ja, det tror jag, men jag ska prata med Inger.
Så heter tydligen den nya tjejen, tänkte jag.
- Vi ringer varann under veckan, sa han när vi skildes vid Hornsplan.
   På lördagen lämnade Uppland Hårsfjärden och gick till Saltsjöbaden. Men det hindrade inte kräftskivan. Vi hade bestämt att vi skulle ha den på lördagen. Och på eftermiddagen tog jag tåget från Saltsjöbaden till Stockholm.
   Festen blev lyckad. Inger var en trevlig flicka: blond, ganska liten, rätt snygg och betydligt yngre än Erik.
   Det följande veckoslutet skulle vi ligga i Norrköping. Redan på fredagen gick vi dit. Jag gick inte i land utan tog vakter för kompisarna och hade alltså vakt fredag, lördag och söndag.
   En tidig morgon under ett av mina vaktpass kom vakthavande officer, en löjtnant, upp på däck och jag fick sällskap en stund. Efter lite småprat om vädret, fartyget och flottan sa han:
- Jag hörde att furiren ska sluta i flottan. Är det så välbetänkt? Ni har ju varit med länge. Stanna kvar och satsa på en tjänst som högbåtsman i stället.
- Nja, jag tror jag vill pröva på något annat. Nu har jag varit underbefäl i nästan fem år och har inte lust att fortsätta med det resten av mitt liv.
- Det är inte dåligt att vara underbefäl. Se på högbåtsman Johnsson; en kunnig och respektabel karl. Han har ju egen hytt här ombord och tycks trivas bra i flottan. Och det är ont om duktigt yrkesfolk. Jag tycker furiren ska ta sig en ny funderare och stanna kvar i flottan. Jag svarade undvikande för jag hade ingen lust att närmare redogöra för de skäl som låg till grund för mitt beslut.
   Löjtnantens uppfattning och bedömning av Johnsson var korrekt. Rune, som han hette i förnamn, kände jag ganska väl. Vi hade jobbat tillsammans på sjöreserven och vi hade också tidigare under en period varit sjökommenderade på samma båt. Rune var en mycket duktig man och han kunde mycket mer än jag. Jag gissar att han varit i flottan i tolv, ja kanske femton år. Han hade en naturlig auktoritet både uppåt och neråt och han trivdes i flottan, det visste jag. Och jag trivdes också bra med honom, det gjorde nog alla. Han bodde i Karlskrona, var gift och hade barn i skolåldern. Jag hade varit hembjuden till honom. Nej, mitt beslut att lämna flottan var orubbligt. Nu var mina förutsättningar bättre att klara ett civilt liv än förra gången jag muckade.

6

Efter veckoslutet i Norrköping återvände vi till Hårsfjärden. Drygt två veckor skulle vi ligga där. En del av den tiden avsattes för utbildning i brandskydd, både teoretisk och praktisk.
   För den teoretiska delen svarade en fartygsingenjör, som behandlade teorin på ett enkelt och klargörande sätt.
- Vad krävs för att en brand ska uppstå? frågade han till exempel, och besvarade själv frågan: Jo, tre saker, ett brännbart ämne, syre och värme. Han fortsatte: alltså släcker man en brand genom att ta bort en av dessa förutsättningar. Det vanligaste är att man tar bort värmen eller syret. Är det ett hus som brinner tar man bort värmen genom att kyla med vatten men är det bensin eller olja tar man bort syret med skum eller pulver. En skogsbrand kan man ofta bekämpa genom att ta bort alla tre förutsättningarna. Man hugger brandgator för att ta bort det brännbara, man kyler brandhärden med vatten och man slår med ruskor både för att kyla och förhindra att elden får syre. Han redovisade också förenklat vad det är som sker när man blir rökförgiftad.
- När det brinner uppstår koloxid, sa han. Den är giftig och mycket farlig för den är färg- och luktlös. Det är de röda blodkropparna som drabbas. Normalt syresätts de via luften i lungorna och transporterar ut syret till kroppens vävnader. När vi andas in koloxid tas den upp av de röda blodkropparna men stannar kvar där och blockerar på så sätt syretillförseln mer och mer tills vi dör.
Den praktiska utbildningen var realistisk och tuff. Vi övade ombord på en gammal utrangerad pansarbåt. Ett övningsmoment bestod i att släcka en oljebrand akterut på undre däck.
   Det gällde att från huvuddäck ta sig ner via en trappa till en korridor med hytter och därefter fortsätta in i korridoren till den hytt som brann. Och det var inte måttligt vad det brann. En plåtcistern upptog större delen av hytten och i cisternen fanns brinnande olja.
   Oljeelden släcktes i det här fallet med vatten och utfördes i team om tre. Vi tog på oss overaller och huvor som slöt till om huvudet men lämnade ansiktet bart. Handskar med kragar som täckte både handled och overallens ärmkant samt stövlar.
   Övningen gick ut på att föra ner en vattenslang med 15 kilos tryck till brandhärden. Slangen var försedd med ett munstycke och ett vred som man kunde släppa på vattnet med.
   Den som gick först hade slangen på axeln och munstycket en bit framför ansiktet. Man höll slangen med ena handen och manövrerade vredet med den andra. Näste man kom ett par meter efter och hjälpte till att föra fram slangen. Och den tredje stod ännu en bit längre bort och matade fram slangen.
   Övningsledaren gav oss följande direktiv:
- Slangföraren håller munstycket med fullt pådrag framför ansiktet och andremannen följer hela tiden efter med slangen. Om ni gör rätt kommer vattentrycket att bilda en skyddande skärm framför er och ingen kommer till skada. Men om slangföraren eller andremannen sjabblar kan det uppstå sticklågor, som drabbar andre- och tredjemannen eftersom trappan och korridoren kommer att fungera som en skorsten när vi sticker fyr.
   Jag var slangförare i vårt gäng och vi klarade oss bra. Men det fanns de som brände sig och några förlorade en del av ögonbrynen.

7

Torsdagen den 22 september lämnade vi Hårsfjärden och gick till Karlskrona. Det var min sista tur med jagaren Uppland.
   På måndagen packade jag min sjösäck och gick i land för gott. Jag gjorde det med glädje trots min negativa erfarenhet från den tidigare kontakten med det civila livet. Förra gången jag muckade var jag deppad och kände mig dyster till sinnes. Nu var allt annorlunda. Jag såg framtiden an med tillförsikt och förväntan. Jag hade en plats att komma till och det fanns någon som brydde sig om mig. Om några månader skulle jag fylla 24 år och nu kändes det rätt och riktigt att lämna flottan.
   Inte för att jag tyckte illa om flottan utan för att jag var sugen på något nytt, jag ville utvecklas.
   Jag kände stor tacksamhet mot flottan, som gett mig en bra utbildning. Jag hade lärt mig stå på egna ben, att ta ansvar, att hitta praktiska lösningar på olika problem, att inte tappa huvudet i kritiska situationer och jag hade fått god träning i att vara arbetsledare.
   Till detta kommer alla de många roliga stunder jag upplevt tack vare flottan och inte minst det goda kamratskap jag fått del av. Det bästa som hänt mig var utan tvekan när jag blev antagen som sjömansgosse.
   Det var med andra ord ett gott råd jag fick av inspektorn på Toppeladugårds slott när han rekommenderade mig att söka till flottan; eller var det kanske inte han utan min gamle lärare som ytterst var ansvarig för den rekommendationen.

För 50 år sedan
Sista fotot i flottans uniform

Start flottan    Efterord


Designat av Kjell Närkhammar i december 2000. Reviderat i oktober 2001.